Häj häj.

Imorse vaknade jag på helt fel sida, det var länge sen. Det brukar liksom inte gå fel redan från start. Men fredagskänslan gick inte att finna, allt och alla var dumma och fula. Jag vägrade skrapa rutan och såg i princip ingenting när jag körde till jobbet, kunde åtminstone skratta lite åt min sicksack-körning (och att ingen jäkel vågade köra om, det kan ni ha – fartdårar!!) och att den högra sidan av vindrutan smälte väldigt mycket fortare än den vänstra. Men jag hoppades ändå råka köra på någon, vem som helst.

Nej, det gjorde jag inte.

Det känns i alla fall mucho bättre nu. Lite frulle, lite hämtkäk och lite sol har varit till stor hjälp. Kanske är det bra när dagen börjar lite halvruttet, så att den kan bli bättre och därmed mycket bra till slut. Såvida saker inte fortsätter gå i stöpet. Det här att det ändå är fredag kan ha med dagens slutresultat att göra (fast dagen är långt ifrån slut, peppar peppar).

For now: fredagskänslan är återfunnen.

Nedan följer några glimtar ur mitt liv, så ni har koll…

Mys med mig själv och alldeles för stora ljus. Trevligt ändå. Nej, det var det inte alls förresten. Jag tände ljusen eftersom det luktar sketet avlopp i lägenheten då och då (förmodligen jämt men man vänjer sig väl...) men istället för en härlig förnimmelse av att leva i en skål med vaniljglass blev det kill i näsan och huvudvärk. Var ju bara att blåsa ut skiten, och leva med skiten.

Gissa vad jag ska göra nästa helg?

Idag, typ nu, när vinden vänt.

Jag har verkligen lärt mig uppskatta halvbruna/halvgula bananer. Måste säga att jag nästan gillar dessa mer än halvmogna these days. De går fortare att äta, bara att mosa i sig.

Av gammal vana köper jag fortfarande illgröna bananer i affären. Men sen glömmer jag alltid ta med dem till jobbet ett par dagar i sträck. Så när jag väl kommer ihåg att ta med en guleböj till mellanmålet är den lagom spygul.

Jag börjar tro att jag glömmer med flit. Om inte annat har jag på så vis lärt mig hur en banan bör ätas, utan att det gnisslar mellan tänderna.

Lite så känns det. Jag har fått se och höra mycket de senaste dagarna, samtidigt har världen känts lite upp och ner och ut och in. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, kanske har jag haft för mycket att göra? Fastän jag valt det själv och sett fram emot det.

Nåja. Veckan har inneburit skratterapi, magdans och sömntabletter - för att nämna något. Inte för min personliga del så klart, men jag har fått en inblick i och med min journalistiska roll.

Magdansen gjorde nog störst intryck. Hade väldig lust att dra på mig en sjal och hänga på. Men jag hade hål i strumpan och vågade inte ta av mig skorna. Så jag dansade lite när jag kom hem istället, med handdukar och så. Inte ett dugg småtragiskt. Kände mig hot i alla fall, tänkte att det här skulle jag nog klara av. Absolut något för mina höfter att fundera över, här skulle de ju komma till sin fulla rätt.

Att jag inte tänkt på det tidigare...

Vad säger ni om det? Skulle ni kunna se mig med pinglor kring höfterna, i en färgsprakande, glittrande outfit med naveln i det fria, svänga omkring till lite orientaliskt dunk någon gång ibland?

Det tror jag.

Ännu piggare idag, yeeey...

Google är i mångt och mycket en bästis, en räddare i nöden, ställer alltid upp, finns alltid där. Jag undrar ofta vad man gjorde innan Google dök upp. Hur fick man tag i folk? Hur fick man veta saker? Hur överlevde man liksom?

Jag Googlar allt och alla, inte sällan även mig själv, mitt namn. Alltid spännande att se om det hänt något nytt på den fronten. Oftast har det inte det... men nu glider jag ifrån ämnet. Ni har förstått att Google betyder mycket och alltid erbjuder en hjälpande hand. Men något jag aldrig googlar är hälsoproblem, sjukdomar, ovanligheter i mitt eget psyksika eller fysiska. Jag har varit nära flertalet gånger men alltid tagit mitt förnuft till fånga, fram till idag.

Alla vet vi att man inte kan göra något dummare än detta. Knapprar man in saker som "huvudvärk", "magont" eller "hudklåda" i sökfältet är man så gott som körd. Lika bra att beställa kista och gravplats redan innan alla miljoner dödliga sjukdomar radats upp. Idag gjorde jag alltså tabben som så mången dumsnut före mig. Men jag tyckte ju inte att "gropar i naglarna" borde vara så farligt. Jag var mest bara nyfiken på vad de gör för nytta. Jag har alltid undrat, för de har i princip alltid varit där. Mina naglar har aldrig varit särskilt starka trots att jag druckit mycket mjölk, jag tänkte att det kanske bara fanns något i mitt matintag jag kunde ändra på.

Men så blev ju inte resultatet. Istället har jag nu hjärtsvikt och en rad hudsjukdomar, väl dolda förstås. Jag har därför suttit helt stilla på min plats resten av dagen, så att inte hjärtat ska bli överbelastat.

Här vilar alltså Emma, med gropar i naglarna.

Hej och hå.

Jag vet, jag har uppdaterat oursäktligt dåligt på sistone. Jag har inte berättat någonting om hur jag har det i mitt nya hem, i min nya stad, på mitt nya jobb eller med min nya sambo. Nu kan jag berätta att det går hur bra som helst, därför går det väl åt pipan i veckan. Ta i trä och så...

Men hur kul är det att läsa om hur jäkla bra och fantastiskt jag har det? Hur kul är det att skriva om hur bra och fantastiskt jag har det? Not so much. Det finns liksom inget att släta över med lite humor, inget som behöver förfinas eller piggas upp.

Man skulle kunna säga att jag är för upptagen med att leva det ljuva livet för att blogga...

Men det vore väl att ljuga och överdriva. Så klart det har funnits saker att deppa ihop och vilja åka hem över och allt det dära, särskilt första veckan när jag var helt alone. Då ville jag hoppa ut genom fönstret (sjunde våningen, remember?) redan första dagen. Men det löste sig när Julia anslöt sig andra veckan. En helt ny värld öppnade sig.

Därefter har det faktiskt rullat på över förväntan. Det enda problemet är egentligen att det är så urbota dålig internet-mottagning i lägenheten. Detta är också den största egentliga anledningen till att det inte bloggas så flitigt. På helgerna befinner jag mig för det mesta i Jönköping men då är det liksom annat som ska hinnas med. Och så är jag rätt trött på att sitta framför datorn och glo.

Nåja. En dag ska ni få veta mer... hold on.

Fick schampo i hela ögat i duschen. Aldrig känt sån smärta men nu har jag något rött att matcha julduken med i alla fall.

Nej, jag har inte avlidit. Jag lider bara av internetbrist. I väntan på ett mer utförligt inlägg om mitt nya liv får ni hålla till godo med detta.

För er som vet hur jag gillar mina bananer kan jag berätta att jag just tryckt i mig denna hära...
(för er som inte vet kan jag berätta att jag med stor glädje plockade på mig en klase gröna bananer med ambitionen att äta upp dem ungefär då, i början på veckan)

Helloes.

Livet går vidare, säger dom. Så låt oss då följa med.

Och spola tillbaka en liten bit. För lite mer än en vecka sedan var jag ju i Bryssel och härjade. De flesta av er har väl sett prov på det på le Facebook (ja de pratar ju rätt mycket franska i Bruxelles) men bloggen ska väl ändå få sin beskärda del.

Det var alltså en skolresa för att upptäcka EU's inre, till största del finansierad av Alf  "Polkagrisen" Svensson. Tack Affe för en mycket trevlig vistelse och enastående crème brulee.

Möjligen är det så att mina skattepengar finansierat den här resan för länge sedan, men jag klagar absolut inte på diverse innestående resor i det fallet. Absolut inte.

Jag, Bengan och Kakan framför parlamentet. Nöjda med att ha sett en regnbåge.

(foto á la Lisa Sandström)

Kändisspotting i plenisalen.

Obligatorisk turistbild på lille pissen och de andra turisterna.

Ja, det får väl räcka så. Utvecklad version finns på min Facebook (även om dessa bilder är exklusiva för bloggen). Nu ska jag ha myskväll. För på söndag flyttar jag till Växjö. Shit pommes.

Min lilla tuss har sprungit färdigt. Han gick samma öde till mötes som många fantastiska katter före honom.

Må du nu äga Nangijala med din charm och lurviga svans, Sixten. Jag vet att du kommer göra succé eftersom du ännu inte misslyckats. Jag tillåter mig att vara självisk en stund och är fett avis på de vars ben du tänker stryka dig mot där.

Jag tröstar mig med att du nu får stanna där du trivts som allra bäst. Men faktum kvarstår: att det redan känns så överjävligt tomt utan dig.

Tänk att man kan fästa sig så vid någon som inte ens når upp till knävecken på en.

Jag hoppas att vi ses en dag skruttis, bland körsbärsträden.

Här sitter jag och kollar på Bingolottos 20-årsjubileum, och mår förvånansvärt bra.